Do Your Own Way

Många kommenterar hur jag går. Jag tar långa, sakta steg som ändå går snabbt, ibland springer jag, ibland smyger jag. Helst ljudlöst. Jag hoppar över pölar och hinder, skuttar ner i diken och klättrar på bänkar och staket.

Undersöker det man inte kan se.

Varför? Undrar de, "du är ju helt knäpp!".

 

Mitt svar är; Varför i hela friden ska man alltid ta den väg som är menad? Hur ska man kunna utvecklas om man bara går den enkla bekväma vägen som redan är gjord? Är man knäpp om man väljer att göra något självständigt?

Jag trivs med att ta en annan väg än alla andra. Dock är det väldigt kul om någon går min väg med mig ibland. Tävlar om målet. Glad är jag ändå om den andra vinner, alltid kommer det en till avfart så småningom. 

En avfart där jag trivs, som jag sedan kan bilda mina stigar på. Trivs jag inte så är det bara att fortsätta på samma väg, eller vägen brevid, tills jag når ett place där jag mår bra och kan stanna ett tag innan jag vill fortsätta igen.

Men håll hastigheten! Gör inget förhastat, det ända du vinner är någon sekund som sedan förloras på en halkbana.

 

Några kanske även har märkt att jag rör mig bäst i skogen, jag hoppar över stockar och stenar och snubblar inte. Tar meter skutt från stillastående och känner min fri. Jag trivs där. Det jag kan göra där kan jag inte göra bland betongen och hård asfalt i stan. Natur är livet, naturlighet är något som jag ser upp till.

3 punkter som redan är ikryssade:

- Nykterist

 - Tobaksfri

- Sminkfri

 

Jag tycker också att man ska våga göra saker som man är rädd att kunna ångra senare. Annars så sitter man där när man blir gammal och tänker " VARFÖR gjorde jag det inte?!". Då går man runt ovetandes med ångest och undrar vad som skulle ha hänt om man gjort det man inte vågade.

Och snälla skäm ut dig! Ingen kommer ihåg någon som gör allt rätt.

 

Kort sagt så visar min gångstil min livstil.

Vad som händer i livet

 

Jag är STOLT över dig!

Bra Maria, du har verkligen fattat galoppen! (hihi) Och hoppas du aldrig behöver gå baklänges längre sträckor(även om det skulle se kul ut). Ja jag kanske är lite oseriös ibland men va sjutton man får såna där bekymmersrynkor om man ska vara allvarlig hela tiden, bättre med skrattrynkor! Glöm inte det.